För en lärdomsstad som håller ihop

Detta är en replik angående flytt av fysik- och kemiutbildningarna vid Lunds Universitet till området vid E22:an där ESS och MAX IV håller till. Nu tycks universitetet ha backat i dessa planer, men röster för en flytt finns kvar. Jag anser att frågan är större och djupare. I själva verket behöver universitetet tänka i motsatt riktning.

I augusti 2007 började jag, som naturvetenskapligt och humanistiskt intresserad yngling, att studera vid Lunds Universitet. Det skulle, i omgångar, bli många år vid lärosätet, där jag förutom att bli civilingenjör och miljövetare också studerade psykologi och utvecklade ett intresse för teater, filosofi och religionshistoria. Listan kan göras längre. Som LTH-alumn kan jag konstatera att det fanns en rad problem med den tekniska utbildningens tvärvetenskaplighet. Hur teknologi samspelar med ekonomi lärdes ut tämligen andefattigt, och det socio-tekniska inte alls.

Men mest av allt tycker jag att det fanns brister angående det vetenskapsfilosofiska. Vi som läste fysik fick ingenstans möjligheten att placera själva grunden för studierna i en idéhistorisk kontext, endast de av oss som redan var predisponerade till detta företog oss självständiga initiativ. Så ska det inte vara. Enligt min mening skulle alla blivande ingenjörer och naturvetare lära sig inte endast vad Newton, Einstein, Curie och Heisenberg kom fram till och hur detta appliceras tekniskt, utan hur det sitter ihop med annat mänskligt kunnande. Dels för att bli mer intellektuellt välrundade för sina egna höga nöjens skull, men också för att kunna samverka med andra yrkesgrupper som inte sällan får en orientering i vetenskapsfilosofi och idéhistoria. Av, exempelvis på LTH, tio terminer hade således inte en kvarts eller halv termin som gick från Herakleitos till Heidegger skadat, alls.

Det är mer relevant för fysik- och kemiutbildningarna vid Lunds Universitet att närma sig lärosätets kulturarv och humanvetenskapliga inriktningar än att närma sig sterila miljöer utmed en motorväg. Annat vore att kasta bort sin själ, eller om man så vill, sitt “varumärke”.

Huruvida bristerna består kan jag inte svara på, men en önskan bland somliga om en flytt av fysik- och kemiinstitutioner är kanske ett tecken i tiden. Det vore en mycket dålig idé och Zoltan G-Wagners argument förändrar inte min uppfattning. Att “använda anläggningarna optimalt” tycks för G-Wagner vara förenat med att placera hundratals studenter, geografiskt, på ett sådant sätt att de inte kan annat än att producera forskningsresultat åt just ESS och MAX IV. Förutom att det skulle öka den redan befintliga känslan hos teknologer att de befinner sig på annan ort än resten av universitetet, så tycks det nästan stöpa dessa studenter in i sådana discipliner som är relevanta vid ESS och MAX IV. Men även på de specifika naturvetenskapliga områdena finns ju annat, som då förbises. Att anläggningarna finns ger ju utmärkta möjligheter för examensarbeten, men tidigare i utbildningen låter detta som en avsmalning när vi behöver precis motsatsen. Var är studenternas rätt till livslångt lärande i relation till denna “optimering”?

Vad G-Wagner vidare menar med “smörjmedel” är inte tydligt, att han inte kan tänka runt sådant som sunk cost fallacy är det desto mer: Att dessa forskningscentra varit dyra är överhuvudtaget inget argument för att framtida generationer begåvningar ska få en torftigare tillvaro. Människan och hennes förkovran ska istället för att ses som smörjmedel i något maskineri av förment framgångsrik forskning ses som mål i sig. Endast då kan hon skapa det goda, det sköna och det beständiga. Även ute vid E22:ans spetsforskningsinstitutioner.

På området finns mycket tänkt och tyckt. Ett exempel: Den brittiske fysikern, ämbetsmannen och skriftställaren C. P. Snow publicerade 1959 boken The Two Cultures vari han observerade att de humanistiska ämnena och naturvetenskapen hade skapat som vore det två olika kulturer, rent akademiskt. Ofta med inblandade forskare och kännare som inte ansåg sig behöva utbilda eller bilda sig alls om metoderna och insikterna “på andra sidan”, och som motarbetade insatser att överbrygga klyftan.

Problemet kvarstår. Idag arbetar jag i gränslandet mellan det tekniska och det sociala. Många verksamheter har idag smärre problem med att deras tekniskt mest skickliga medarbetare inte har förmåtts att intressera sig för saker såsom det mer finstilta på kommunikationens domäner, samt att många i ledande befattningar är naturvetenskapligt och tekniskt oinsatta. Det behövs insatser för att knyta ihop dessa domäner. Det är fullt möjligt att G-Wagners förslag kommer att rendera fler kunder åt mig, men det vore en pyrrhusseger.

Ett lärosäte som Lunds Universitet har en unik möjlighet att vara del i lösningen, inte förvärrandet, av detta civilisationsvida gissel. Det är mycket oklokt för Lund som universitetsstad att kasta bort ett av sina starkaste kort, tvärvetenskapligheten, genom att förlägga fysiken och kemin vid en motorväg, än mer segregerat från kulturarvet som lever vidare vid olika institutioner bland kullerstensgränderna.

Edwin Klint Bywater, civ. ing. och samhällsdebattör